Så föddes idén till Läkarbanken
- Ni glömmer oss väl inte, sir? En liten pojke i en afrikansk by vinkade farväl. Han hade lärt sig några ord på engelska.
- Så lade han till ordet ”sir”. Han visste att man gör det om man skall vara artig. Men han visste mycket mer än så. Han förstod att människorna i hans by behövde hjälp.
- Efter lång torka – nästan allt som växte hade bränts sönder – vräkte regnet ner. och malarian härjade, denna förfärliga sjukdom, som sprids genom myggor och dödar miljoner människor.

- Byn var verkligen utlämnad liksom de flesta byar i Östafrika denna tid. malariamyggorna hade som alltid kommit med regnen. Men i de tidigare torrlagda floderna och dammarna där kvinnorna hämtade dricksvatten till familjen, var vattnet nu brunt och egentligen odrickbart. Men det var det enda vatten som fanns, och människorna drack.
- Värst var det för barnen. Så gott som alla blev sjuka. Många dog av diarré, som förorsakades av det orena vattnet.
- Själv hade jag kommit till byn tillsammans med fotografen Bertil Rubin. Vi hade gjort flera reportageresor tillsammans, han filmade och jag skrev och tog stillbilder. Vi skildrade svält och sjukdomar men också den framtidstro som fanns i Afrika sedan länderna blivit självständiga.
- Men den lille mörkhyade pojkens stora ögon och barnsliga röst förföljde mig, och än i dag kan jag se honom framför mig.
- Ni glömmer oss väl inte sir?.
- Nej, det gjorde jag alltså inte. Jag tog bilder i byn, antecknade i mitt block det som skulle bli en artikel och for vidare.
- För vad kunde vi göra, två svenska journalister, annat än att så som många av våra kollegor skicka hem artiklar och film och hoppas att människorna i denna och alla andra drabbade byar skulle få hjälp.
- Hoppas, ja. Men trodde vi att läkare skulle komma till byn och bota de sjuka, trodde vi att någon skulle borra brunnar så att de fick rent vatten, trodde vi att barnen skulle få myggnät för att skydda sig mot malaria?
- Nej, vi kunde hoppas att de stora hjälporganisationerna skulle gripa in på något sätt, men lova någonting kunde vi inte.
- Vad skulle jag svara pojken utan få dåligt samvete?
- Jag svarade:
- Vi skall komma tillbaka med läkare, sjuksköterskor, brunnsborrare och myggnät och vi skall stanna så länge ni behöver oss.
- Det gjorde vi – och det gör vi med Läkarbanken och Rotary Doctors både till denna by och många, många andra. Och vi kommer att fortsätta så länge vi behövs – det kan bli mycket länge.